Personliga historier. Pojken som tack vare idrotten trotsade oddsen Det var en gång för länge sedan en liten pojke som växte upp i ett hem där mamman var lite konstig. Inte så att mamman såg annorlunda ut, snarare såg hon nog ut som alla andra, men alla muttrar var inte på plats. Till en början förstod inte pojken detta utan han älskade sin mamma som alla små barn gör. Han kanske inte fick så mycket kärlek tillbaks men han kunde ju inte sakna något som han inte visste något om - så det skulle väl vara så här. Det fanns även en pappa - och han hade alla muttrar på plats men han fick sällan visa det för mamman tog all plats. Åren gick och ingen pratade med pojken om mamman och desto äldre han blev desto mindre var han hemma. Runt 12-årsåldern förstod han så mycket att om han inte involverade sin mamma så blev livet enklare. Han pratade aldrig med någon om detta inte ens sin 4 år äldre syster och ingen pratade heller med honom om det. I samma veva så flyttade hans pappa hem ifrån. - Han sa att han inte orkade mer med mammas tokerier och ut spel. Pojken hade redan sett att det kunde se annorlunda ut i andra hem men... man väljer inte sina föräldrar... i vart fall så var det inget han ville prata om och inte någon annan med honom heller. 2 år senare så gifte sig syrran och så var han helt plötsligt ensam hemma med mamman. Det är kanske en överdrift för hemma var det minsta han var och att ta hem kamrater hade han sen länge slutat med. Men var var han då kanske ni undrar????? Han gick i skolan, han var inte borta från en enda lektion, till lärarnas fasa. Men han läste aldrig en läxa…. Jan Björklund skulle inte ha varit stolt över honom. När skolan var slut så hängde han med kompisar. Han hade många kompisar för alla har ju inte tid jämt. Och sist men inte minst började han gå med i idrottsföreningar. Här gick det ganska bra för honom och han vann en del medaljer. När han stolt kom hem och berättade om detta så fick han till svar att mamma hade minsann varit en av Lyseums bästa idrottsflickor. Det slog till och med att vinna SM förstod han långt senare. Redan i nedre tonåren började han både röka och dricka. För det var ju vad en del gäng gjorde. Lyckligtvis inte varje kväll utan mest på helgerna … men det kan ju vara tillräckligt i unga år. I samband med drickandet så blev det väl en del kriminalitet men lyckligtvis inte av något alvarligare slag och han hade turen att heller aldrig åka fast. Men bådadera var mer en slump än ett medvetet val. Troligtvis räddade idrotten denna pojke från att ha sjunkit djupare in i droger och kriminalitet för efter att ha lämnat skolan, med ofullständiga betyg, kom han i alla fall in på Bosöns Idrottsfolkhögskola. Här vände hans liv. Skolan erbjöd internatplatser och trotts att den låg i Stockholm så var det ett självklart val för honom. För första gången i sitt liv började han läsa läxor och gick ur skolan med högsta betyg även i de teoretiska ämnena. För flera av hans tidigare kamrater i gängen gick det inte lika bra. Många har gått under i droger och kriminalitet. Han undrar ofta hur kompisarna egentligen hade det hemma - men det var ju inget man pratade om då. På ytan hade vi det alla bra för vi bodde ju alla i ett välbärgat område. Men sagan om denna pojke fick i alla fall ett lyckligt slut för pojken växte upp till man, pappa och farfar och blev tillsist en stolt medlem i Chaplin. Vad mer kan man önska. Anders Boman